Skäms moderaterna över sin historia
På något sätt påminner diskussionen om moderaternas programskrivning om kvinnlig rösträtt och apartheid om situationen när gamla syskon möts och börjar älta ett barndomsminne. - Du sa så, och det kan jag aldrig glömma. - Nä, så var det inte .....etc.
Första reflektionen är måhända om de nya moderaterna inte står upp för sina föregångares uppfattning i vitala frågor utan vill lägga lite smink över sin historia. Varför inte - om de nu ska orda om saken - helt frankt säga - I allt det som hände de omtumlande åren runt första världskriget slut stod vi upp för våra konservativa värderingar och de ledde dit och dit i de på den tiden dagsaktuella frågorna.
Utan tvivel har frågorna sin laddning i synnerhet för kvinnorna. Problemet för socialdemokraterna är att sådant som hade verkligt stark laddning håller på att tyna bort i folkminnet. Mackmyrastrejken, t.o.m med Ådalen 31 ligger för långt tillbaka. Få finns kvar som kan minnas hur det var när han som statare och hon som statarhustru blev en lantarbetarfamilj. Jag tvivlar på att ens ivriga socialdemokrater läser Wigfors och tar med sig ett skålpund intryck till nästa arbetarekommunmöte.
Värdeord blir allmängods som singlar runt i debatten om kronor och ören och som kan enleveras av tilltagsna partisekreterare. Men det är ändå hoppingivande att det tar stopp när man försöker hantera historien på samma sätt.
Vad som är helt obegripligt är att man väljer att lyfta fram just den kvinnliga rösträtten och apartheiddiskussionen.
Vad vill man flytta blicken från?
Jag fick fint pris

Helt oväntat fick jag i går 2011 års lokalhistoriska pris från Lokalhistoriska Sällskapet i Örebro län.
Är fortfarande omtumlad men mycket glad
Gamla stationshuset
Grönvall flyttade stationshuset
Järnvägsgeneralen Nils Ericsson befann sig i Skåne och var hungrig. Han knackade på hos en familj som hette Grönvall och bad att få köpa något ätbart. I samtalet som utspelade sig när översten stillade sin hunger kom en ung son att fråga om arbete vid järnvägen.
Det stötte inte på problem och 1856 anställdes Johan Lorentz Grönvall som nivellör vid stambanebygget i Alingsås. 1862 återfinns han som järnvägsingenjör med kontor i Töreboda. 1881 kom han i samma befattning till Örebro.
Sin anknytning till Hallsberg har han genom den omtalade bravaden att flytta det gamla stationshuset 300 meter tvärs över bangården.
Händelsen beskrivs sålunda: ” Hela huset 100 fot långt hissades upp på åtta långa virkesvagnar, hvilka sköts fram dit huset skulle och afvlyftes der. När vagnarna sattes i rörelse hisade Grövall flaggan i topp och den samlade åskådarmassan hurrade väldeliga. Allt gick lyckligt och väl när f.d. stationshuset var plasseradt på sin nuvarande plats, gick ännu det gamla stationsuret”.
Källa: Tidningsurklipp av okänt ursprung i klippbok i Hallsbergs bibliotek, järnvägssamlingen
Fantastisk ardennerbild
Nerikes Allehanda hade på söndagen en fantastisk bild på två maffiga ardennervalackar med en timmerstock på släp.
Det är sällan man ser arbetshästar som "gör nånting nyttigt"
I min barndoms Västergötland fanns sådana på varje gård. De klarade dra plogen även i den tyngsta jord. Efter en lång arbetsdag skakade de lite på kroppen när man tog av selarna och gick tämligen oberörda till vattenhon eller krubban. Och i nästan varje socken fanns en ardennerhingst med ett temperament som en vulkan
Nu har jag läst första exet av min bok
Så kom den i brevlådan första exet av min bok. Det känns nästan högtidligt att ta ur den ur kuvertet och hålla den i handen. Från lösa anteckningar sedan sammanfogad till stycken. Sedan omstuvade, strukna avsnitt, ny formuleringar och plötsligen ett sammanhängande manus. Bygga sidor, få bilder att ligga rätt, se till att få bra marginaler, kolla stavningar, fotnoter och och så är det en tryckbar text i en PDF-fil som med ett klick går till förlaget. Ett klick till så skickas omslaget. Så kommer kvittot från förlaget Förhandsgranska, sen klickar man på publicera. Så fantastisk är tekniken att minuten senare kan man beställa en bok.
Så kom alltså första boken med posten. Den höll måttet och jag beställde 200 ex.
Tanter är generösa
Ser det lite mörkt ut när välklädda herrar skyndar förbi med dyrt vin i nypan, när du står där med insamlingsbössan. Ja då ljusnar det snabbt när Tanten med stort T kommer. Omständigt öppnar hon handväska, portmonnä och fiskar upp en hyfsat stor slant.
Alla karlar går inte förbi utan att lämna slantar, långt därifrån. Och de har alltid pengar i fickorna.
I den första kategorin jag nämnde, småpåvarna, finns alltid några som säger: -Ingen går väl omkring med kontanter numera. Det är kort som gäller. Småpåvar förväntar sig att man ska se tilltryckt ut av detta och helst instämma. Därför hajer de faktikt till när jag säger - Uppdaterade människor har alltid pengar tillhands när det är världensbarnkampanj.
Och faktiskt en och anna gräver ettt varv i fickorna och halar upp nån krona.
Men ändå Leve tanten
Färgen på huset Trapp

Svårt att veta vilken färg bryggare Ahlsson ville ha på sitt reverterade hus. Men under de gröna "torparkexen" skymtar i alla fall en lätt gul nyans
Här borde göras en utgrävning
Här i parken bakom det rivna huset Tripp snett emot apoteket borde man göra en fullfjädrad arkeologisk utgrävning. Moderna arkeologer prövar på att gräva ut platser där verksamheter ligger nära i tiden gör ofta förbluffande fynd.
Självklart var det så att man slängde ut och grävde ner avfall av olika slag, mat, sönderslaget porslin, andra trasiga husgeråd. Man kanske tappade saker som man sedan inte hittade.
Här låg i alla fall bryggare Ahlssons bryggeri, åtminstone borde här finnas buteljer
Det finns alltid dom som hittar skäl att riva kulturbyggnader
Betrakta takåsen närmast i bild. Den tillhörde Salemkapellet,
en av ortens allra äldsta fastigheter från 1864. Som framgår av bilden är taket till höger om ryggåsen täckt med plåt, medan man anaratt vänstra delen är täckt med tegel.
Församlingen som ägde huset och den stora tomten, ville riva (frikyrkoförsamlingar har vanligen inga senteimentala känslor för sin gamla tempel) och få loss pengarna till en omfattande ungdomssatsning.
När medborgare yrkade på rivningsförbud dök någon av dem upp som alltid hittar skäl att riva kulturbyggnader. - Huset skulle ändå inte gå att rädda, det var snedbelastat med tegeltak på ena sidan och plåt på den andra, löd besservisserns utlåtande.
Huset är väl ca 50 år när bilden togs. Det stod lika dant när det revs efter dryga 140 år.
Det hade varit fint att ha kver kapellet med den suveräna akustiken i raden Tull,Trapp, Bankhuset